JOHANNASTIC

Det har aldrig varit min verklighet, jag vet att någon dag kommer det att så att bli, men förhoppningsvis inte idag och verkligen inte imorgon.
Jag hade en mardröm inatt. Jag drömde att min mamma dog. hemska hemska känsla.
I drömmen upprepade jag hela tiden "det händer inte mig, det händer inte mig".
Ett liv utan mamma eller pappa. nej jag vill inte ens tänka tanken.
Nu är det så att det finns människor där ute som mist någon av dessa huvudpersoner som finns i en människas liv.
Och jag kan inte tala om hur mycket jag känner för er.
Det är så jävla orättvist.
Har ni nån gång ens bara tänkt tanken, tänk om telefonen ringer och någon talar om något så hemskt?
Jag vill aldrig aldrig, aldrig få uppleva eller känna den känslan.
Och tro mig, vi människor är jäkla bra på att ta varandra för givet dag ut och dag in,
Bara för att det inte är våran verklighet.
Därför tar vi varandra för givet. våran familj, våra vänner och oss.

Jag vill inte leva i en rädsla varje dag där jag fruktar att döden kanske kommer och befinner sig bland de jag älskar!
Jag menar bara att vi måste lära oss att inte ta varandra förgivet.
Ge av dig själv varje dag! Du behöver inte tala om för någon att du älskar dom, bara visa, genom en kram, en beröring, ett kort "hur mår du", en enkel gest bara!
Vi måste utnyttja tiden vi har med varandra medans chansen finns och då till fyllo.
Vi måste bli bättre helt enkelt.
För en dag när vi minst anar det så blir någon annans overklighet din verklighet.

så till min närmaste där ute! Jag älskar er!

Take care lovers!