JOHANNASTIC

Ofta när jag känner mig rastlös, speciellt på kvällarna så blir det ofta lätt hänt att jag slår på reality shower som tex cheaters, och varje gång jag tittar så får jag själv ofta en liten känsla av "heartache",
Jag kan liksom känna känslan av sorgen och sviket genom tv rutan från ett löjligt tv program.
Har alltid haft väldigt svårt för otrohet och har aldrig upmanat mig själv eller någon annan till det.

Jag har haft turen att aldrig ha utsatts för otrohet och har definitivt aldrig själv varit otrogen.
Jag säger till mig själv att skulle jag få för mig något så dumt som att vara med någon annan i ett förhållande så skulle jag hellre ringt min partner och gjort slut innan jag ens hade påbörjat något.

Jag kan bara liksom inte förstå hur en person, som man delat med sig utav sina känslor för, en person som man tror på och litar på till tusen skulle kunna gå och göra något så förnedrande och falskt!

Jag undrar om det finns människor som skulle bekänna för sig själva eller världen att "ja, jag är fan en sån som är otrogen"
Bekänner sånna människor sånt för sig själva? Och hur tänker man och hur bearbetar hjärnan då?

Senast jag tittade på cheaters så var en ung kvinna orolig över att hennes pojkvän var otrogen, det kom fram i slutet att han var otrogen, och med vem? hennes egna mor! Och det mest patetiska var hur mamman grovt förnekade sina handlingar tills joey greco fick visa upp filmen när hon suger av och rider sin dotters fästman.
Då svarade mamman "Jag gjorde det för mig dotters skull, han kom till mig för att han inte fick vad han behövde så jag gav honom det, jag gjorde min dotter en tjänst, annars hade han lämnat henne och jag såg bara till att han stannade kvar"
visst är det vidrigt?

Varför kan inte människor lära sig respektera varandra?
Är sex värt det? Och om och när sex är mer värt än kärlek och tillit, vad har vi då, egentligen?